Jägarexamen Skåne vackra Bosjökloster mitt i Skåne varje vecka med GodsJakt
Jägarexamen herrgård
Upplevelsen att få spendera ett par dagar på en herrgård med gamla anor. Ni tar Jägarexamen en gång i ert liv, unna er det bästa.
Jakten var ju endast för Kungen & Adeln.
Jaktregale
Att låta sig bli avporträtterad i jaktdräkt var en statussymbol. Här Eleonore av Schwarzenburg med sin son Joseph. Målad av Maximilian Hannel 1727.
Högdjursjakt bedrevs dels för att få kött, dels för pälsens skull. På bilden syns skinn av rödräv.
Jaktregale är ett regale om jakt, vilket medger kronan all överrätt till jakt. Under medeltiden gällde jaktregalet i synnerhet högvilt på all mark, och denna rätt kunde endast överlåtas till enskilda genom privilegiebrev (jaktprivilegium). Jaktprivilegium ingick normalt i adelsprivilegierna och gällde kollektivt för adeln.
Dybeck Slott
Jaktregalet i Sverige
Också i Sverige var jakten till en början fullkomligt fri, i det att villebrådet, i likhet med jorden och skogen, ansågs som ingens tillhörighet (”herrelöst gods”). Så fortfor ända in i de tider då lagar började bli nedskrivna, såsom framgår av ett stadgande i Västgötalagen. Men efter hand inskränktes denna frihet till lag att fälla rovdjur, såsom björn, varg och räv, vilka förklarades fridlösa varhelst de påträffades. Jakträtt i övrigt tillerkändes jordägaren så att varje fri man, såväl frälse som ofrälse, ägde rätt att utöva jakt på sina ägor, endast med de inskränkningar som för vissa antingen helt och hållet eller blott under någon del av året fridlysta djurarter var stadgade.
Bland dessa inskränkningar i jordägarens jakträtt var den förnämsta att rådjuret, såsom stadgas redan i Östgötalagen, förklarades för ett kungens djur som ingen annan än han ägde fälla. I Magnus Erikssons landslag förklarades älgjakt (med spjut) som förbjudet för allmogen. Förbudet gällde uttryckligen inte östra Dalsland, Värmland, södra Dalarna, Gästrikland eller Hälsingland (Storhälsingland). Däremot var bönder skyldiga att ha ett fyra famnar långt vargnät, och att jaga björn, räv och varg var tillåtet även på annans mark. Ekorre, mård och lodjur fick dock jagas på den egna marken.[1] Härav ses att redan i denna äldre lagstiftning finns spår av att man betraktade jakträtten som ett regale från vilket begrepp sedermera härledde sig det av privilegium. Dock stadgas i Hälsingelagen om bågaskatt vilken fanns kvar i Norrland till 1600-talet, men i huvudsak gällde pälsdjur, och uttryckligen berodde på att de slapp ledungsplikten i utbyte mot att själva värja sitt land.
Men först under slutet av medeltiden gjorde sig bemödandet att göra jakten till en adlig, de ofrälse stånden förvägrad rättighet mera gällande. Dock torde adelns anspråk i detta avseende under sagda tid inte ha sträckt sig längre än till högdjuren och möjligen även till vissa fågelarter. Med högdjur avsågs rådjur och älg,
Först med utfärdandet av kungliga stadgan 22 mars 1647 förlorade skattebönderna i en stor del av landet nästan helt och hållet jakträtten på sina ägor, i det att ingen som inte ägde jaktprivilegium fick med bössa eller båge skjuta fågel eller hare. Åt allmogen medgavs endast att, där det inte för vissa orsakers skull blivit förbjudet, i tillåten tid med snaror fånga dylikt vilt, dock icke rapphöns, enär denna fågelart var adelsståndet förbehållen. Falkjakt, som på kontinenten sågs för en högdjursjakt, förekom i Särna socken under en period, med privilegier till holländare.[2]
På Dal, i Värmland, Dalarna, Norrland och Finland skulle dock allmogen fortsätta få fälla högdjur i laga tid, eller från Olofsmässan till fastetiden. Men ännu mera blev den fria jakträtten å skatteägor inskränkt genom k. stadgan 29 augusti 1664, vilken, utom att den förnyade förbudet att skjuta för dem som inte var därtill privilegierade, upphävde tillåtelsen för allmogen att med snaror fånga småvilt, endast med undantag av vad beträffar dem som bodde i skärgården, ty dessa skulle få behållas vid sin förra rätt att fånga och jämväl skjuta sjöfågel. Rovdjur var det däremot, enligt såväl 1647 som 1664 års jaktstadga, var och en medgivet att fälla, varhelst de påträffades.
Jägarexamen Bosjökloster Slott
I nära överensstämmelse med sistnämnda jaktstadga var förslaget till Byggningabalkens 23:e kapitlet av 1734 års lag avfattat; men då det avhandlades vid 1731 och 1734 års riksdagar, kom det till skarpa ordväxlingar mellan å ena sidan de ofrälse stånden, som hänvisade på Magnus Erikssons landslag och den däri skattebonde medgivna rätt till jakt på egen mark, samt å andra sidan adeln, som sökte göra den satsen gällande att all jakträtt fortfarande skulle tillkomma endast adeln och i främsta rummet kungen. Efter fruktlösa underhandlingar fattades omsider, på förslag av bondeståndet, beslutet att den del av nämnda kapitel, som handlade om jakträtt, skulle uteslutas. Därvid gjordes dock det förbehåll att anhållan skulle hos Kunglig Majestät göras att 1664 års jaktstadga, efter att ha blivit behörigen översedd och förbättrad på det sätt som överensstämde med vars och ens rättigheter, skulle till allmän efterrättelse få gälla till nästföljande riksdag, då vart stånd, ifall något vore att däremot påminna, hade tillfälle att söka ändring.
Någon sådan författning utkom emellertid inte, och först genom Gustav III:s kungliga förordning 21 februari 1789 (jämför Förenings- och säkerhetsakten) återfick skattebönder sin förlorade jakträtt, vilken rätt sedermera bekräftades och närmare bestämdes genom kungliga jaktstadgan 13 april 1808. Denna stadga föreskrev jämväl bland annat att jakten på rovdjur, som dittills varit fri för var och en, därefter inte fick anställas på andras ägor utan att jordägaren avsagt sig sin jakträtt.
Under jaktregalets framväxt upprättades också särskilda kungliga jaktparker vid vilka ståndsmässiga jaktslott skulle uppföras.
Rätten att jaga är fortfarande reglerad av staten, om än inte ett privilegium.
Allmogejägare
Allmogejägaren var ursprungligen en jägare som bedrev jakt som var av väsentlig betydelse för familjens försörjning[1].
De äldsta jaktförhållandena fick Sverige genom landskapslagarna under 1200- och 1300-talen. I Magnus Erikssons landslag från 1351 var högviltet – älg, hjort och rådjur – kungens och adelns djur. I Kristoffers landslag som kom i slutet av 1300-talet fick jordägande bönder i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingeland rätt att jaga älg. Rätten att jaga älg utsträcktes senare även till övre Norrland och Finland. Även i Jämtland-Härjedalen som löd under Danmark-Norge hade de jordägande bönderna rätt att jaga älg. I slutet av 1500-talet infördes skjutvapen för jakt – som enbart fick användas av adeln och kungen – allmogen fick inte rätt att bedriva jakt med skjutvapen – med undantag för de norra delarna av landet.[2]
Under Vasakungarna på 1500- och 1600-talen blev det en tydligare uppdelning och uppstramning av de jaktliga rättigheterna. Kungen hade ensam rätt att jaga på kronans jord och adeln fick rätt att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark. Däremot tilläts inte de jordägande bönderna att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark och straffen för överträdelser var kännbara. Andra skärpningar som infördes var att ”rovdjursskall” som bönderna tidigare hanterat själva togs över av myndigheterna.[2]
Jaga med era barn inte åt dem
Vasakungarna gjorde också ett försök att lägga beslag på den lönsamma pälshandeln (framförallt ekorre, hermelin, mård och bäver) – där fogdarna skulle uppsamla skinn till kungens skinnkammare. Men dessa försök misslyckades, vilket medförde att handel med pälsverk förblev fri.[2]
Under 1600- och 1700-talet var jakten i Sverige en dragkamp mellan privilegierade jägare – kungen och adeln – och de oprivilegierade jägarna – de jordägande bönderna. Alla andra t.ex. präster, knektar, daglönare, klockare hade inte rätt jaga. 1664 jaktstadga innebar ytterligare begränsningar för oprivilegierade jägarna – där jakten på fågel blev olovlig, med undantag av skärgårdsborna som fick behålla rätten till sjöfågeljakt. Under 1700-talet kom vissa förändringar och moderniseringar, men processen gick långsamt. År 1702 fick allmogen rätt att bära och bruka skjutvapen för ”odjurs” bekämpning. År 1767 fick invånarna i norrlandslänen rätt att jaga älg med skjutvapen och den riktiga stora förändringen kom år 1789.[2]
GodsJakt er väg till modernatur
Innan 1789 hade den svenska bonden – med vissa undantag i Norrland – inte rätt att jaga högdjur (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark, utan detta var kungens och adelns privilegium. Men genom samhällsförändringarna i Frankrike och rädsla för revolution i Sverige gav kungen (Gustav III) den svenska bonden rätt att jaga allt vilt på sin egen mark. Följden av detta innebar att älg, hjort och rådjur nästan utrotades i södra Sverige, eftersom jakten blev oreglerad, storviltet fick även konkurrens av böndernas tamdjur samt att vapenutvecklingen innebar bättre precision och räckvidd. Även vargens beteendemönster förändrades på grund av den oreglerade jakten – när vargens naturliga bytesdjur minskade började vargen istället ge sig på tamboskapen.[3]
Befolkningen i Sverige fördubblades på hundra år och under 1850-talet levde cirka en tredjedel av befolkningen (en miljon människor) under existensminimum. Därför blev allmogejakten ett viktigt försörjningstillskott – för en fattig bonde, torpare eller backstugusittare – jakten blev med andra ord ”fattigmans hjälpare i nöden”. 1830 bildades Svenska jägarförbundet för att stävja den oreglerade jakten och för att rädda klövdjursbeståndet i Sverige, vilket innebar att jägarna blev landets första vilt- och naturvårdare.[3] 1938 bildades Jägarnas Riksförbund som skulle främja god jakt, viltvård och naturvård.
Slutet för den gamla allmogejakten kom genom ny jaktlagstiftning år 1938, vilken innebar att fångst med fällor mer eller mindre upphörde. I och med detta började nöjes- och rekreationsjakten utvecklas i Sverige till den jaktformen som vi ser idag.[1] Nöjes- och rekreationsjakten kan vara alltifrån de traditionella jaktlagen – som i vissa fall kan ses som en modern form av allmogejakt till köpjakter (korttidsjakt) inom eller utanför Sveriges gränser s.k. jaktturism.
Jakträtt var en klassfråga
NOTISERPUBLICERAD: 2012-05-02 11:52
Historiskt sett har rätten till jakt varit en klassfråga, både i Sverige och i andra europeiska länder. Under 1600-talet och nästan hela 1700-talet var det bara adeln som fick jaga. Den som bröt mot lagen riskerade dödsstraff eller straffarbete resten av livet, visar en avhandling från Göteborgs universitet.
Ulf Nyrén på Göteborgs universitet har i sin avhandling studerat hur jakträtten har sett ut ur ett historiskt perspektiv. Främst fokuserade han på tidsperioden mellan 1674/64-1789, då bara kungen, hans tjänstemän och adeln fick jaga matnyttiga villebråd.
– Men trots döds- och spöstraff, fängelse på vatten och bröd, dryga böter eller livslångt straffarbete på Marstrands fästning överträddes lagarna av både bönder och mer marginaliserade invånare, berättar Ulf Nyrén.
På många håll i Europa var jakträtten enbart för eliten där de markerade sin makt och särställning. Bland annat utvecklades striden om jakträtt i England till ett regelrätt krig mellan adel och band av tjuvskyttar.
Prästerna protesterade mest
Särbehandlingen i alla länderna accepterades däremot inte av allmänheten, och i Sverige protesterade främst prästerna mot adelns jakträtt.
– Något oväntat var dock att jag upptäckte att riksdagsbönderna under lång tid var märkbart passiva i frågan. Däremot så respekterade allmogen i övrigt inte förbuden, utan bedrev ett omfattande tjuvskytte, något jag i avhandlingen ser som ett tecken på vardagligt motstånd, säger Ulf Nyrén.
Att någon gjort sig skyldig till tjuvjakt var svårt att bevisa, så antalet rättsfall var få. Under 1700-talet minskade klövviltstammarna vllket kan tyda på att det förekom omfattande tjuvjakt.
Hård kamp mot tjuvjakt
På Öland var kampen mot tjuvskytte hård, där bönder förbjöds att bära vapen och hundar stympades på ett ben för att inte duga till jakt.
Där var även straffet för tjuvjakt strängare, och minst fem personer dömdes till döden under 1600-talet.
Jakträtten var en tydlig beståndsdel i elitens formation och var grund för konflikt mellan överhet och underställd. Öland, som då var kunglig jaktmark, fick en särställning som visar jakträttsfrågans vikt för den allra främsta eliten.
– Däremot verkar lågadelns del i det hela mest ha handlat om att bevaka en formell rättighet. I det vardagliga livet var jakträtt inte alltför viktig att markera då underlydande liksom ofrälse ståndspersoner tilläts jaga, berättar Ulf Nyrén.
Jägarexamen herrgård slott i Sverige.
SAMHÄLSKLASSEN ADELN
Under medeltiden växer det fram en ny samhällsklass, den sk adeln.
Adeln är ett av dem fyra stånden på medeltiden. De övriga tre stånden var präst, borgare och bonde. Adeln var högst sen kam prästen efter det kom borgarna och sist låg bönderna.
Ordet adeln kommer från det tyska ordet ”ädelt stånd”. Det spelar ingen roll hur rik man är, bara vilken familj man kommer ifrån eller hur mycket man ger till kungen. På medeltiden fanns det högadel och lågadel. Högadel är man om man har adel i släkten eller är infödd adel och är oftast rikare än lågadel, lågadel är när man blir adlad av kungen för att man har gjort något bra och inte har adel i släckten.
Magnus Ladulås tar adeln till Sverige i mars år 1280. Han föddes omkring 1240-talet och dog år 1290. Han blev runt 50 år.
Vi har träffat den mäktigaste adelsmannen Axel Oxenstjerna, så här säger han:
-Det är min skyldighet att ställa saker och ting till rätta. Jag är nära vän med Kungen och det är jag mycket stolt över.
Adeln behöver inte betala skatt om de bidrar till rustning, hästar och vapen.
Adlar kör ofta tornespel för ära och berömelse, som de har råd med för att dem är adel och behöver inte betala skatt.
I slutet av medeltiden bor oftast adeln i borgar tillsammans med deras familj.
En pojke i en adelsfamilj kunde vid sjuårsåldern skickas hemifrån för att bo hoss en känd riddare. Under de första åren fick han arbeta som page.
Page= en ung adelsman som ”uppfostras” av en riddare och är riddarens lärling.
En page kallas i Sverige Småsven. Han får passa upp vid måltider och hjälpa till med alla det vardagliga sysslorna i borgen. Han får lära sig rida och fäktas. Småsven får också lära sig hantera olika slags vapen. Såsven måste börja med sporter i tidig ålder för att kunna bära den tunga rustningen. I femtonårsålden utnämns slotts herre. Slotts herre betyder att
Under 1300-talet blir adeln rikare och mäktigare. Adeln är mäktigast under 1600-talet till 1680-talet. Bönder får hyra adelns mark om de ger cirka hälften av skörden till adelsmannen de hyrde marken av.
Adelsmännen har stor makt över sina bönder. Om någon gör fel tillexempel stal kan adeln kräva böter. När Gustav ||| kommer till makten minskar antalet som blir adlade.
Den sista som blir adlad i Sverige blir det år 1902 och heter Sven Hedin.
Mot slutet av 1300-talet får svenska adelsmännen råd att bygga borgar av sten. Överst i borgarna bor borgherren med sin familj. Våningen under ligger stora fest salen. Längst ner, ( i källaren) ligger fängelsehålorna. De bygger borgarna för att kunna försvara sig. Borgen symboliserar/utstrålar MAKT. Adelsmännen hade gårdar både på landet och i storstäderna som de hyrde ut till bönderna.
Det är viktigt att gå på de fina adelsfesterna för att skaffa sig kontakter och för att på festern bestemdes mycket om riket och då kunde man vara med och tycka till.
De stora adelsmännen krigar ofta med varandra. När de inte krigar tränar de genom jakt och kämparlekar. Då övar de med spjut, svärd och ibland med pilbågar.
Bara en äkta adel kan bli riddare. För att bli riddare behöver man svära en ed.
Så här lyder den:
Eden jag svär att göra allt för att försvara den heliga kristna tron, kämpa mot orättvärna om frid, beskydda Fader och moderlösa barn, Jungfrur och änkor samt vara trogen mot kung och rike.
Med de pengar som adelsmännen tjänar kan han köpa dyra och lyxiga saker som säljs. Det är viktigt att visa att man är en rik och bossig man. Därför har adelsmännen och hans familj på sig kläder av det finaste och vackraste kläderna av dyra tyger. Maten de bjuder på, på sina fester är dyr och god. Adelsmännen använder muggar och fat i tenn i stället för trä. Den rustning och de vapen dem har ska vara skinande och fina och gjorda av den bästa smeden i riket.
De rika adelsmännen hade Magnus Erkisson även känd som
stor makt under medeltiden. Magnus ||| blev Kung den 22 juni
Om man var adelsman 1275, men han blev inte krönd fören
betydde det att Kungen 24 maj 1275 i Gamla Uppsala kyrka.
hade bett dem om vapen, Magnus är son till Birger Jarl och
rustning och hästar. Om Ingerborg Eriksson.
man gav dessa saker till Det var Magnus som införde lagen att
kungen skulle man få bli frälse. Stormän inte längre fick våldgästa
Frälse= befrielse från skatt. (han satte lås på ladan.) det var då
För skatt var något alla han fick sitt smeknamn ”Magnus
fruktade, mycket. Ladulås”.
Det var därför så många
Vissa hade inte råd och då bönder gillade han.
fick dege en ganska stor del som dödsorsak har han troligen
av skörden till Adelsmännen, lidit av kroniska lungproblem
som man hade fått låna av dem. eller hjärtsvikt. Han är bregavd i
Den rikaste adelman i Sverige Riddarholms kyrkan i Stockholm,
heter Axel Gustavsson kyrkan som han själv lät byggas.
Oxenstierna af södermöre.
Av: Anna, Ida, Melker, Saga, Jocob, Johanna och Max
Renässansen varade från Gustav Vasa (1496) fram till Gustav III (+1792), nästan 300 år. Gustav Vasa som var Sveriges regent mellan åren 1496-1560 var en mycket kraftfull regent och detta visade han bla. inom jaktens områden, även om han inte själv var känd som någon jägare.
Han hävdade starkt Kronans och Kunglig Majestäts rätt till högviltet och tillsatte bla. fogdar och övervakningsmän för kontroll av tjuvskytte. Även adel och präster lades nu med förbud att jaga kronans vilt. Kronans mark var all obebodd mark och endast konungen och hans gäster fick jaga där. Vad var då obebodd mark?, ja, det bestämde kungen. Gustav Vasa sände bla ett brev till sin fogde Nils Munk på Stegeborg i Östergötland, i detta brev varnar kungen fogden för hans stora intresse att jaga rådjur:”Vi bjuda dig att du härefter sådan jakt förskona ville, väljande dig till annan mat, som är fläsk och kokött och icke alltid rådjurskött.” Kungen gick till och med så långt att han lade dödsstraff på tjuvjägare.
Detta skyddande av jakten var dock inte bara av ondo, under en period hade kungens ”gäster” ägnat sig åt så hård jakt av hjortvilt att det fanns risk för total avskjutning, då låter Vasa fridlysa hjort och hind under ett par år, så att hjortstammen får hämtar sig. Gustav Vasas söner Erik XIV, Johan III och Karl IX fortsatte i sin faders fotspår och envisas med att endast kungamakten hade rätt till storviltet. Under deras tid blev det en högstatussport att jaga högvilt, endast de mest privilegierade hade tillgång. (Det var väl den tidens mutor : förf.kom) Som jag tidigare nämnt så lät Johan III hela Öland bli omgjord till viltreservat för bla. vildsvin och hjortar, därav hjorten i Ölands vapen. Brodern Erik XIV lät måla motiv från Öländska vildsvinsjakter i sina gemak på Kalmar slott, dessa finns att se även idag.
Drottning Kristina (1626-1689) hade rykte om sig att vara en sjusärdeles kvinna, om hennes jaktbravader skrev entusiastiskt bla. det franska sändebudet Chanut:” Jag har sett henne jaga till häst tio timmar i sträck. Det finns ingen i Sverige, som säkrare än hon fäller en hare i språnget.” Det fanns till och med de som ansåg att hon var jaktgudinnan Diana. Vad hon också gjorde under sin regeringstid var att förordna den första, för hela riket, gällande lagstadgan angående jakt. Första paragrafen löd: ” Alla högdjur, älg, hjort och rå vare över riket fridlyste, ingen äge dem rätt att slå, fånga eller skjuta, med mindre än att han därtill privilegierad är. Allmogen på Dal, i Västergötland, Wärmeland, Dalarna och Bergslagen, Norrland och Finland dock efterlåtit i laga tid dem fälla.” (laga tid var ca. augusti till mars), och de privilegierade var ridderskap och adel och jakt fick bara förekomma på vissa marker och skogar.
De icke privilegierade fick inte skjuta ”allehanda fågel, såsom tjäder, orre, järpe, svan, vildgäss och änder, ej heller harar. Men såvida ej särskilt förbjudit är, må lantmän dem å egna ägor, i laga tid, till eget behov med snaror fånga.” Man kunde också i denna stadga läsa att allmogen skulle få skottpengar på jakt av rovdjur. Betalningen var: · 4 daler för vuxen björn · 1 daler för björnunge · 2 daler för vuxen varg · 1 daler för vargunge.
1734 tillkom även skottpengar för räv och rävunge. 1739 för örn, hök, glada, sparvhök, lärkfalk, uggla, korp, kråka och skata. I 1647års lagstadga gjordes vissa undantag för vilka som var tvungna att jaga eller inte jaga rov och skadedjur: ”Alla som i landet bo och hava ko eller so, ingen eho det helst vara må, Prest, klåckare och enstaka gumma undantagne, skole hålla fyra famnar nät och skallbud, var och en utan åtskillnad, så också vargagård efter öre och örtug.” Nu var där alltså en lag som tvingade bönderna att jaga rov och skadedjur och de skulle också varje år redogöra sin fångst till fogdarna. Som småningom ändrades straffet för tjuvjakt från dödsstraff till landsförvisning.
Kungarna Karl XI och hans son Karl XII var inbitna jägare på sina stora jordagods och tillhörande skogar. Karl XI var en stor beundrare av björnjakt och vid ett tillfälle blev han svårt skadad av en skadeskjuten björn. Hans goda kamrat Axel Wachtmeister hade blivit angripen av björnen och kungen kom till hans räddning varvid björnen sårade konungen vid den närstrid som uppkom. En kraftig blödning nära nog ändade konungens liv och skadan gav honom men för livet.
Karl XI förde noggrann jaktdagbok och där kan man bla läsa: 7/9 1688- jakt vid Mörbylånga 1 kronhjort, 1råbock, 1 råget och 1 vildsvin, samma dag så sköt hovmästare Bylow 2 kronhjortar och 2 dovhjortar vid Otterby Ladugård. 18/11 1689 sköt konungen i sällskap med Prins Fredrik en älg med vikten 61 Lispund och 12 marker (526 kg) mankhöjden på tjuren var 3 ½ aln hög (ca 2 meter). Kronan efter den tjuren finns bevarad på Livrustkammaren. ” Den svenska målarkonstens fader” David Klöker Ehrenstrahl har förevigat tjuren på en målning. Han hade dock aldrig sett en älg, utan fick ha en häst som förebild, så denna älg liknar en häst med älghorn.
Karl XII drabanter bar en skyddsväst gjord av älghud, för att få denna så gott som skottsäker, på långt håll, doppades den i vatten och fick frysa. Under denna tid i Sveriges historia krigades det nästan oavbrutet och det gick åt många älgar för att försörja armen med älghudsvästar. Nästan hela vår älgstam sköts och flåddes, köttet fick ligga kvar i skogarna och förstöras medan allmogen led av svält, för det var nämligen så att köttet tillhörde kronan och folk fick inte röra det. (i alla fall inte så fogdarna fick reda på det, för då låg man risigt till. Förf. kom.)
Vildsvinet försvann ur den svenska faunan i början av 1600-talet men planterades åter in 1723 av Fredrik I för att återigen vara borta runt 1750. Handeldvapnet har sedan Musköten från 1500-talet nu bytt namn till gevär. Krutet antänds genom flinta som slår mot stål och används nu som det främsta vapnet inom jakten. Nästa gång vi ses är vi framme vid 1800-tal och perkussionsvapnet har gör sitt inträde på allvar.
